kanske finns de någon som känner igen sig, kanske finns någon som tycker jag är knäpp, kanske finns någon som förstår mig....
Jag måste liksom få ut det någonstans så jag antar det blir här....
Under en längre tid (kanske sen jag fick barn?) har jag mer och mer känt att nä det är inte här jag ska leva mitt liv och låta mitt barn växa upp.Visst har jag saknat många och mycket under alla åren här nere men inte som nu.... Nu känns det lite som man har haft tid att fundera. Jag är avundsjuk på ordnade liv, kanske i mina ögon ordnade...att vara på rätt plats-där man vet att man kommer att bo-jag menar i stad-inte nödvändigtvis i bostaden, att planera förskoleplats, vart julgranen ska stå, kafferep, söndagsutflykter(vi har ju inte ens en bil), barnrum och födelsedagskalas med familjen. I mitt o-ordnade lite surfar jag på flygbolag hemsidor för att hitta den billgaste och mest tidsrätta avgången för att kunna åka dit man vill vara omän bara för några dagar. Ni kanske inte kan gissa vad det redan nu kostar ifall man ska flyga hem över julen? Jag stressar mer och mer upp mig över detta, och känner hur tiden bara springer iväg. Vi har sedan en tid tillbaka kommit fram till att vårt gemensamma mål är att flytta norrut...MEN nu är det bara det att det är liksom inte lika lätt som när jag precis var färdigpluggade tog mina kläder, gitarren, cyklen och en hallbyrå, några lampor och lite porslin och flyttade 140 mil söderut. Nej nu är det lite mer komplicerat än så....Nu ska två vuxna människor ha jobb, det ska säljas en lägenhet, hittas ett nytt boende, transporteras ett bohag genom sverige(är det tur eller otur vi inte har bil??) samtidigt som inte Astrid ska komma i kläm under några omständigheter.
Nu känner jag tårarna börjar bränna bakom ögonlocken...
Jag kan inte heller säga att jag gjort annat än att älska mitt liv här nere också. Ni kan aldrig ana vilka
underbara vänner jag fått, som står där i givakt när jag vacklar. Som jag skrattat och gråtit med. Så många fina kollegor, så varma nyblivna mammor som jag lär känna mer och mer ju äldra Astrid(och jag själv såklart blir). Så mycket skoj som jag hunnit ha under mina år som Malmöbo tror jag inte jag haft om jag stannat kvar i mitt lunk som jag var i just då i november 07... Jag gjorde en snabbt och impulsivt beslut, Mr H är nog mannen i mitt liv...drar jag inte nu så förlorar jag honom. Chansningen gick hem, han är
utan tvekan den jag ska bli gammal med, men nu vill jag knyta ihop säcken! Jag vill ha allt det jag drömmer om på en och samma plats... Kommer utan tvekan att bli känslosamt den dagen(om den nu kommer) jag ska lämna sveriges sydligaste landskap....
Men jag ställer mig ibland frågan, kan man få allt? Eller måste man ibland göra val...?