Hej hopp 04.30 snabb resum för barnmorskan, in i ett rum kolla värden och bli undersökt. 5 cm öppen så du ska inte åka hem igen( vilket jag aldrig trott!)
Så där satt vi även denna gång rätt oförberedda i v36+3( Astrid kom 36+0) jag bad om lustgas och parkerade mig på en pilatesboll. Barnmorskan föreslog olika smärtlindringsmetoder och jag tänkte typ att jag klarade det ju med lustgas förra gången så kanske även denna. Det fascinerar mig att man där mellan värkarna kan tycka att livet är en fest, å när det värken sätter igång tänka ja visst ja hur kunde jag ha glömt från värken innan. Mr h masserade mig bak i ryggen vid varje värk medan jag sög i mig lustgas och höll en varm vetepåsen mot magen. Set tog inte lång tid efter personalbytet vid kl 07 tills att det hjälpte mig upp i sängen( då gick vattnet) och så var jag visst 10cm öppen.
När de frågade om det började kännas som om jag ville hjälpa till vid värkarna sa jag ja lite... Men sen kom jag ihåg vad de var de menade. Vilken urkraft! Någon gång här tänkte jag varför är jag så tjurig så jag inte tagit någon bedövning av något slag??? 8.30 ropade jag till personalen att vet ni det här kommer aldrig att gå, de övertygade mig om att det skulle de visst och 8.40 skrek någon till... Dom höll upp det mest perfekta gossebarn jag någonsin skådat, en lillebror ropade jag och gräääät av lättnad och lycka! Så låg han där på mitt bröst en liten krabat, lika liten som sin syster som det kändes. Och precis som förra gången glömde jag att jag kämpat mig igenom smärtan och bara njöt av den lilla prins som kommit till oss❤️ Att få träffa den där lilla människan som bökat runt i magen i flera månader är så coolt! Så coolt att jag plötsligt förstår föräldrarna i familjen annorlunda.
Så satt vi där, nyblivna 2 barnsföräldrar lika frågande som första gången. Jaha nu då? Är han vår? Hur gör man? Ska de väga honom? Kommer fika?! Lika lyckliga som första gången och med en enorm längtan efter storasyster som väntat så på att få träffa bebisen❤️
