snor

Nu kommer ett sånt där inlägg som ni småbarnföräldrar säkert känner igen er i och ni andra skiter i...
Hösten första förkylning är här med råge. Det snoras snoras snörvlas hostas gråts och däremellan kan man få ett och annat leende. Näsfridan är framme och den frambringar ännu mer tårar...Igår tror jag hon skrek så mycket så ett blodkärl i ögat sprack..Snuttan! Vi har tagit den i slowmotion...Imorse bäddade jag iaf ner henne i vagnen, hon sov jag powerwalkade och gjorde min träning nere på ribban...Sen har vi läst, slumrat, lyssnat på musik och lekt lite...till den lilla energi som fanns. Kvart över fem var hon så trött så hon ville sova, vilket inte är en sån bra idé eftersom då kvällsrutiner och tider blir lidande. Därför fick jag göra mitt bästa för att underhålla henne en timma...Hälften av denna tid stod vi i spegeln och sjöng och dansade, det var skoj iaf...men mina armar värkte..Hon är ju ingen lättviktare längre. Sen blev det kvällsprocedur och det var en kamp att få henne att somna...Nu snarkar hon högt inne i sin säng och jag dricker te och pustar ut, ja om sanningen ska fram äter jag en japp också...man får väl frikort på gotte när ens barn är sjuka???