3 månader

exakt för 3 månader sedan låg jag på bb och visste nog inte riktigt vad som väntade, att jag skulle få vara med om något som vänder upp och ner på hela ens värld på ett positivt sätt. När jag vaknade klockan fyra på nattan till den 5 januari var min första tanke; jag måste ju känna fel...Men jag tassade upp och mycket riktigt så var det vattnet som hade gått. Jag var knappast det minsta beredd på det eftersom det var alldeles för tidigt för bebben som vi fortfarande inte kände att komma ut. Jag ställde mig i dörröpnning till sovrummet och sa; Mr H....jag tror vattnet har gått, vattnet har nog gott!!
En yrvaken blev genast klarvaken och satt i givakt. Jag gick och la mig igen tog fram iphonen och började läsa om vattenavgång, men innerst inne visste jag...det var ju dax nu! Jag steg återigen upp hämtade telefonen och satte mig vid köksbordet för att ringa BB, jag berättade att jag trodde vattnet hade gått...hon knappade in mina uppgifter och utbrast; men sofie du är ju bara i vecka 36+0 så du får nog komma in så vi får kolla dig och bebben. Sagt och gjort, väskan till bebisen var påbörjad men min egen väska...vad packar man med sig liksom. Mr H fick dundra ut i förrådet för att hämta en väska att packa i, han åt gröt och vid halv sex ringde vi en taxi och åkte in. Vi kom in på prenatal och fick ett rum, där sattes CTG-kurva på magen, blodprover och blodtryck togs och tillslut konstaterade att vattnet hade gått och behöver jag säga att mina ögon tindrade med blandad förskräckelse när sköterskan sa; ja men då ska vi föda barn Sofie! För du har endel sammandragningar ser jag.

 Vid halv nio burrade det till i min mobil, din syrra ringer säger Mr...
-Hej
Hej vad gör du?
-Ja jag är på BB...
skojar du med mig?
-Nä...
det är vi också...
Att vi skrattade kanske ni förstår och om jag ska vara ärlig minns jag inte mycket mer än att skrattanfallet övergick i en värk och jag sa; jag tror jag föder före...hej då....och andades mig igenom värken.

Efter detta samtal kom en sköterska in och när hon skulle försöka prata med mig kom ännu en värk och hennes konstaterande var; sofie du ser lite medtagen ut av värkarna så jag tror jag ringer förlossningen och förbereder dem på att du kommer....

Sagt och gjort, vi packade ihop oss och på frågan om jag ville åka rullstol svarade jag nej..jag gick, tuffing som man är. Tack och lov hann jag in på förlossningssalen innan nästa värk kom. På förlossningen kopplades återigen CTG på och prover och annat togs...Bebben mådde bra, och jag andades igenom värk efter värk.

Jag frågar min barnmorska som hette Pernilla när jag ska få någon slags hjälp...typ all bedövning som fanns att få tyckte jag lät bra och hon svarade att vi sparar det lite, du andas så fint genom värkarna så vi kämpar på med det lite. Jag får penicillin för bebbens skull och nästa dos ska jag få om 6 timmar. Hon säger vidare att jag ska få ta en dusch (vaaaarm oj så skönt hinner jag tänka) och sen ska hon undersöka mig...Men hon ångrar sig när hon ser att jag gång på gång andas mig igenom värkarna. Hon undersöker mig för att se hur mycket jag öppnat mig....tittar på mig och säger; det jag känner nu tycker jag inte riktigt stämmer så jag ska hämta en kollega som också får undersöka dig. Att jag då hann tänka allt det värsta är ingen underdrift och kommer av mig i min fina andning och när jag ser att fyra personer kommer in i rummet tappar jag för första gången kontrollen; Hjäääääälp mig ni måste hjälpa mig nu! tårarna sprutar....Lustgasen är påväg nu sofie, fokus inåt, skrik inåt...du är helt öppen!! Vadå helt öppen?? vad hände med alla stadier som man ska gå igenom latens,öppningskeda, utdrivning och allt mest vad jag hade läst om...En av de som kom in i rummet vad en grönklädd operationsnisse...så jag var fullt beredd på operation. Han vill dock inte utföra någon operation utan bara fråga om jag ville delta i en forskning...jag tar lustgasen från munnen och skriker till honom; menar du att jag ska ta ställning till detta nu?

han tittar frågande på mig och Mr H och säger ja....Jag är med i forskningen säger jag då och gör tummen upp. Det visar sig sedan att denne herre skulle ha kommit in tidigare och frågat men eftersom allt gick så snabbt så hann han inte förän det nästan var försent...Lustgasen var från och med nu min bästa vän, klockan var väl en sådär kvart över tio kanske....Jag sugs in i lustgasruset och Mr H försöker snällt säga till  mig att kanske jag skulle andas lite vanlig luft...Meen jag släppte inte den!! försök inte liksom... Det tog inte lång tid innan Pernilla frågade hur det kändes, om det kändes som om jag ville hjälpa till i värkarna och krysta...Ja men jaaaaaaa det gör det verkligen. Gör det, tryck på om du vill. Sen får jag värkstimulerande dropp och vad känns som en stund senare krystar jag sista gången och hör en liten liten människa skrika. Dom håller upp någon en liten person som är lite lila med massor av fosterfett...med ett lite snett huvud efter denne inte hunnit rotera helt...Ser ni vad det är? Nä...vad blev det??? Det är en liten tjej!

Tårarna sprutar återigen när världens världens finaste lilla tös ligger på mitt bröst och tittar mig djupt in i ögonen....
Tack till Mr H som baddade min panna med kalla handdukar, blandade saft och höll mig i handen genom hela resan!Vi klarade det tillsammans♥

Klockan 11.18 föddes hon, hon vägde 2575g och är 44 cm lång, alla kläder är för stora med vad gör det när kärleken till henne från första sekund var än större. Hela kroppen skakade som ett asplöv! var thats it liksom...är hon här nu? är hon vår? är hon här för att stanna?? Å det var hon...hon var vår, hon hade kommit  för att stanna hos oss hela sitt liv och hon var så välkommen! Att vi hade längtat efter henne så länge och nu var väntan över och hon hade nog också längtat efter oss eftersom hon hade bråttom ut...vem vill ligga i magen längre än nödvändigt liksom. Hon kom precis på gränsen, en dag innan och vi hade hamnat på avdelningen för förtidigt födda och om hon vägt 75 gram mindre hade vi också hämnat där. Nu fick vi istället efter gott fika och lite nedvarving komma till BB. Där trivdes vi och stannade i fyra dagar innan vi åkte hem till vårt trygga bo....

( ..och ja, samma dag den 5 januari föddes hennes älskade lilla kusin, mosters gullplutt Elliot, men precis som jag sa till min syster under telefonsamtalet så födde jag före....ca 2 timmar för att vara exakt...helt sjukt och helt fantastiskt!)
(och penicillindos nummer två hann/behövde jag aldrig få eftersom hon redan hade kommit ut då!)

Älskade lilla vän, jag kan inte i ord beskriva hur mycket jag älskar dig.... Jag ska ta hand om dig och alltid alltid kommer du att vara det viktigaste i mitt liv!

Älskade lilla Astrid tack för att just du kom till oss....världens finaste tjej! Den finaste gåvan innabär också det största ansvaret - vi ska ta hand om dig,

 du kan alltid lita på Mamma & Pappa !♥

Så kom du då till oss du älskade barn,
och grep våra hjärtan med kraft.
Med ens fick allting mera mening,
långt mer än det någonsin haft.

Du ler så du strålar, din själ lyser klar,
Du fångar all ömhet omkring,
små fötter och fingrar, din hud och din doft
så underbart skapat allting.

Ditt liv skall vi följa och finnas för dig
och dela din glädje och sorg.
När skuggorna hotar ditt solsken,
så är vi din tryggade borg.